Min sura sambo
Ok, först och främst så älskar jag min karl. Han har fler dygder än jag orkar räkna upp, och definitivt fler än vad jag själv har.
Vad han inte har är ett gott morgonhumör. Så när det nu faller på min lott att ömt ruska liv i honom för att se på OS-hockeyn så är det med viss bävan jag stegar mot sovrummet. Vår väckningsprocedur vid somnande på soffan etc. brukar nämligen gå att dela in i följande faser. Ofelbart.
Fas 1: Den lätta och omtänksamma flickvännen. Här petar jag lite på honom och säger med en väldigt gullig röst att det nog är dags att vakna nu älskling... Här händer inte ett skit. På sin höjd vänder han på sig.
Härmed inleds fas 2: Jag tar ett lite stadigare grepp om armen och pratar lite hög röst. Nu är älskling utbytt mot Johan och röstläget betydligt högre. När fas 2 pågått i ungeför 30 sekunder brukar jag få följande reaktion...
- Men skrik inte, jag är vaken. Ja ja ja. (Sagt med klar och indignerad stämma)
Här kan den ovane lätt låta sig luras att uppdraget är slutfört. Men icke då - den harangen går på ren rutin och betyder inte att det egentligen pågår någon som helst vaken hjärnverksamhet innanför pannbenet. Ibland sätter han sig till och med upp, men allt görs i sömnen av någon degig del av reptilhjärnan.
Nu till fas 3: och här har jag tappat mitt tålamod. Jag har väl för fan bättre saker för mig än att dalta med en vuxen karl? Här brukar det antingen bli en lättare knäning i ryggen (om vi båda ligger i sängen) eller en välriktad fotkittling. Får jag fortfarande ingen reaktion glider jag över i fas 3 extreme deluxe där jag även skriker på stackarn. I extremfall så som bakfylla eller övertrötthet har jag även kastat saker. Så som en mobil vars alarm började tjuta 04:15 en lördagsmorgon då jag var sjukt bakis och inte hittade den för att kunna strypa/döda mobiljäveln. Johan gick visserligen att väcka till det bedrägliga fas 2-stadiet, men eftersom han då mest är dryg och inte fattade vad jag ville så låg han kvar som en urkörd Anja och det är någonstans där som undertecknads blod börjar koka.
Ja ja, summa summarum är väl att jag undrar hur många faser det kommer att bli nu. Jag känner att det till och med kan bli hugg på en 4. För att slippa ta första bästa sak att kasta ska jag därför gå ut i köket och beväpna mig med en banan. Alternativt en grapefrukt om de är lite hårda och omogna.
Vi ses i skyttegraven mina vänner!
Vad han inte har är ett gott morgonhumör. Så när det nu faller på min lott att ömt ruska liv i honom för att se på OS-hockeyn så är det med viss bävan jag stegar mot sovrummet. Vår väckningsprocedur vid somnande på soffan etc. brukar nämligen gå att dela in i följande faser. Ofelbart.
Fas 1: Den lätta och omtänksamma flickvännen. Här petar jag lite på honom och säger med en väldigt gullig röst att det nog är dags att vakna nu älskling... Här händer inte ett skit. På sin höjd vänder han på sig.
Härmed inleds fas 2: Jag tar ett lite stadigare grepp om armen och pratar lite hög röst. Nu är älskling utbytt mot Johan och röstläget betydligt högre. När fas 2 pågått i ungeför 30 sekunder brukar jag få följande reaktion...
- Men skrik inte, jag är vaken. Ja ja ja. (Sagt med klar och indignerad stämma)
Här kan den ovane lätt låta sig luras att uppdraget är slutfört. Men icke då - den harangen går på ren rutin och betyder inte att det egentligen pågår någon som helst vaken hjärnverksamhet innanför pannbenet. Ibland sätter han sig till och med upp, men allt görs i sömnen av någon degig del av reptilhjärnan.
Nu till fas 3: och här har jag tappat mitt tålamod. Jag har väl för fan bättre saker för mig än att dalta med en vuxen karl? Här brukar det antingen bli en lättare knäning i ryggen (om vi båda ligger i sängen) eller en välriktad fotkittling. Får jag fortfarande ingen reaktion glider jag över i fas 3 extreme deluxe där jag även skriker på stackarn. I extremfall så som bakfylla eller övertrötthet har jag även kastat saker. Så som en mobil vars alarm började tjuta 04:15 en lördagsmorgon då jag var sjukt bakis och inte hittade den för att kunna strypa/döda mobiljäveln. Johan gick visserligen att väcka till det bedrägliga fas 2-stadiet, men eftersom han då mest är dryg och inte fattade vad jag ville så låg han kvar som en urkörd Anja och det är någonstans där som undertecknads blod börjar koka.
Ja ja, summa summarum är väl att jag undrar hur många faser det kommer att bli nu. Jag känner att det till och med kan bli hugg på en 4. För att slippa ta första bästa sak att kasta ska jag därför gå ut i köket och beväpna mig med en banan. Alternativt en grapefrukt om de är lite hårda och omogna.
Vi ses i skyttegraven mina vänner!
Kommentarer
Postat av: Ejkej
Haahaha! Ja se karlar! Samma fenomen kan upplevas i det Sjödinska hemmet. Varpå mannen vaknar och undrar "va fan sparkar du på mig för?!".
Trackback
