Higher and higher baby
Just nu är min sinnesstämning konstig. Kastas mellan något slags toklycka över att allt är precis som tidigare och någon slags panik över att man nu har insett att det är en realitet att förlora dem man älskar mest. Jag känner mig som ett litet barn som för första gången kommer i kontakt med döden. Mycket mycket konstig känsla.
Imorgon ska jag i alla fall utöva lite terapi. Jag ska åka till Sundsvall och vara borta några timmar. Jag måste öva mig i det nu känner jag - att våga gå ut genom dörren och slappna av. Att inse att det inte kommer att hända något mer nu. Ju längre jag stannar hemma och ruvar över minsta lilla rörelse, iakttar varje förändring i ansiktsuttryck, ju knäppare kommer jag att bli. Tillbaka till ett normalt och sorglöst liv. The sooner the freckin' better. Men just nu känns det faktiskt som om jag vill bunta ihop mina nära i en ask med bomull och stoppa in dem under kudden.
Så Sundsvall som sagt. Egenterapi.
