Jag hissar för sällan
När det kommer till min sambo så hissar jag honom lite för sällan. Kanske för att i mina ögon är en välformulerad burn en lika stor kärleksförklaring som ett djupt stirrande i ögon? Inte alltid som Johan håller med om det...
Sett utifrån så måste vi te oss som one odd fuckin couple egentligen... Johan som är hyperaktiv, jag som är slöare än en sengångare. Johan har damp om han måste läsa mer än 5 sidor text som inte har med jakt eller fiske att göra...jag närmar mig med stormsteg 500 hp inom humaniora och ekonomi. Johan är gammal fjälljägare, jag tycker att naturen är rätt fin på håll och har aldrig sovit i tält. Johan är lugna gatan tills det brinner, jag småjävlas för det mesta... Ja ni fattar. Johan är även en tolerant och vidsynt människa som gärna förlåter in absurdum. Jag är en tvättäkta subba som inte tror överdrivet mycket på det här med andra chanser.
Men. MEN. Hur det nu än kom sig så blev det just den här kombinationen som blev så vinnande. Att det var just den där tjurskallen som fick mig att må som allra bäst, och som fick mig att känna mig så älskad och uppskattad och trygg. Livet är lite smålustigt ibland. Det är inte alltid den bredaste och rakaste vägen som leder till de finaste smultronställena, det kan ni alla ta och fundera lite på. Jag gick länge och trodde att jag ville ha en kille som var som mig. Och sen funderade jag mig gråhårig över varför mina relationer aldrig kändes riktigt bra... Go figure stupid? Det är ju faktiskt olikheterna som gör det roligt. Att vi kan ha likadana värderingar och samma tankar om framtiden, samtidigt som vi är två helt olika människor som har sina egna intressen och liv.
Om det inte hade varit för Johan hade jag gått miste om så många saker, och så många insikter. Jag vette sjutton om jag hade blivit riktigt vuxen utan honom?
Därför tar jag dagens feberslöa hjärna och hyllar min bästa och finaste karl. Bara därför att :)
