Vi är barn av vår tid
Har precis sett Henrik Schyfferts försvarstal för 90-talet. Igenkänningsfaktorn är hög. Mycket hög. Jag är född på sluttampen, 90-talet tog slut i och med att jag fyllde 16. Men ändå. Henrik har en poäng. Fler än en.
Jag var en sån där nostalgiker, som långt in på 2000-talet garvade (och fortfarande garvar) mig harmynt åt Percy Tårar. Som handlar om...ingenting. Tycker att det är som roligast när "vem som helst" inte begriper. Sätter en ära i att vara alternativ. Men inte för alternativ - för då blir det förutsägbart. Köper mina kläder på Gina Tricot, men lyssnar på Neil Young. Bleker slingor och köper läppglans, men dricker whisky och har snusläpp. Kör en fin bil, men matchar den med trasiga sneakers och en palestinasjal. Lyssnar på Björn Afzelius men röstar blått. Är högutbildad men fördomsfull och dömande. Kontradiktioner.
Jag har problem att ta ställning för saker, bestämma mig för saker. Jag har svårt att vara genuin i det jag gör. Gå upp helt i saker. Svårt att känna så där in i märgen. Svårt att vara allvarlig i det stora. Raljerar hellre med sarkasmer när tillvaron blir för storvulen. För seriös.
För allt är skämtbart. Döden, sjukdomar, rashat, massförstörelse, mobbing och terrorism. Sex i alla de former, kroppfunktioner, andra människors smak, åsikter och drömmar. Allt är jävligt skämtbart. Jag märker att andra är likadana. Mitt kompisgäng skämtar ofta om gränser. Att de inte finns, alternativt att någon av oss klivit långt över den. Ur spår. Jag har ikväll lärt mig att det är 90-talets fel. Fast det visste jag i och för sig redan.
Jag har alltid haft problem att kategorisera min blogg. Det är inte en nostalgiblogg, inte en modeblogg, inte en humorblogg och definitivt inte en glammig blogg om hur man lyckas och känner sig lyckad. Sånt får andra syssla med. Men nu har jag det. Det här är en blogg i sann 90-talsanda. Den handlar om ingenting. Och den tar inte mycket på allvar.
Mycket nöje.
Jag var en sån där nostalgiker, som långt in på 2000-talet garvade (och fortfarande garvar) mig harmynt åt Percy Tårar. Som handlar om...ingenting. Tycker att det är som roligast när "vem som helst" inte begriper. Sätter en ära i att vara alternativ. Men inte för alternativ - för då blir det förutsägbart. Köper mina kläder på Gina Tricot, men lyssnar på Neil Young. Bleker slingor och köper läppglans, men dricker whisky och har snusläpp. Kör en fin bil, men matchar den med trasiga sneakers och en palestinasjal. Lyssnar på Björn Afzelius men röstar blått. Är högutbildad men fördomsfull och dömande. Kontradiktioner.
Jag har problem att ta ställning för saker, bestämma mig för saker. Jag har svårt att vara genuin i det jag gör. Gå upp helt i saker. Svårt att känna så där in i märgen. Svårt att vara allvarlig i det stora. Raljerar hellre med sarkasmer när tillvaron blir för storvulen. För seriös.
För allt är skämtbart. Döden, sjukdomar, rashat, massförstörelse, mobbing och terrorism. Sex i alla de former, kroppfunktioner, andra människors smak, åsikter och drömmar. Allt är jävligt skämtbart. Jag märker att andra är likadana. Mitt kompisgäng skämtar ofta om gränser. Att de inte finns, alternativt att någon av oss klivit långt över den. Ur spår. Jag har ikväll lärt mig att det är 90-talets fel. Fast det visste jag i och för sig redan.
Jag har alltid haft problem att kategorisera min blogg. Det är inte en nostalgiblogg, inte en modeblogg, inte en humorblogg och definitivt inte en glammig blogg om hur man lyckas och känner sig lyckad. Sånt får andra syssla med. Men nu har jag det. Det här är en blogg i sann 90-talsanda. Den handlar om ingenting. Och den tar inte mycket på allvar.
Mycket nöje.
Kommentarer
Trackback
