katewellings

Jag vet att jag anser mig själv vara en konnässör. En musikalisk gourmet (eller gourmand...) med säker och stilren smak. Det tycker jag också. Verkligen. Men ibland får man outa sig själv och erkänna att man trillat dit.

Fjortis-Håkan. Der eine Håkan Hellström. Jag blir så glad. Jag hade kunnat go emo-sjuttonåring på Arvikafestivalen på ett ögonblick när jag hör Håkan H. Det hjälps inte att det är banalt, tondövt och pubertalt. Jag får dans i benen och puls i hjärtat. Fan vet varför? Finns det hjälp?

Sen första singeln har jag varit en Håkanist. Kom igen Göteborg rullade en hel Irlandsresa i min CD-frestyle. Denna saga tilldrager sig alltså innan mp3ns genomslag i musikkulturen. Fortfarande är just denna skiva aktad högt i samlingen.

Ramlar måste vara en av de mest klockrena beskrivningar av en utekväll i Härnösand som någonsin kletats ihop på en kafferast? Det finns en gata där alla kan mitt namn - jag ramlar Nybrogatan fram? Trots att det var länge sen nu.

Min bättre (?) hälft hatar Håkan. Han får ont i öronen och blir allmän sur och ifrågasätter Håkans sexualitet. Skrämmande många håller med honom. Jag tror att jag skulle bli en bättre människa rent generellt om jag fick höra En vän med en bil lite oftare. Kan vara ett tips för er som tycker att jag är en sur jävel. Jag behöver skaffa fler vänner. Håkan-vänner. En Håkan-cirkel kanske? Vi kan träffas varannan månad, dricka häxa, kolla i skolkatalogen och gråta oss pandaögda till Atombomb. Sugen?

Åter till vuxenlivet nu. Hurra...