Varför är man som man blev?
Hemma i Beverly Hills 86092 har vi ett talande ordstäv:
Du är som du blev, och inte som du borde...
Det betyder ungefär att du är du och inte som du borde vara.
Jag gillar det. Det stämmer bra in.
Jag har inga problem med att lyda auktoriteter, tvärtom, jag är aldrig oförtjänt otrevlig med människor och jag är troligtvis en av de mer laglydga tonåringar som Timrå City någonsin har skådat. Vad som däremot gör mig förbannad är när folk försöker tala om för mig vad jag ska tänka. Säg var jag ska göra om du vill, men ge fan i mina värderingar. It's goes for everyone, chef eller vän, familj eller bekant.
Jag är jag, och de åsikter jag har vet jag vad de kommer ifrån. Jag kanske inte tar ut dem och flaggar med dem allihop till allmän beskådan, men vill jag inte göra en sak har jag oftast en bra anledning. Vi kan inte vara stöpta i samma form allihop - alla gillar inte gröt så varför skulle då alla gilla hundar eller barn eller pensionärer? Bara som ett exempel alltså, jag har inget speciellt emot vare sig hundar, barn eller tanter, även om jag ärligt talat är mer av en kattmänniska...
Min poäng är att jag förbehåller mig rätten till mina egna åsikter. Ni kanske inte håller med om dem, men var inte så snar att placera folk i fack. Även om jag inte gillar hundar/barn/tanter eller vad det nu må vara så behöver inte det per se innebära att jag är reinkarnationen av satan. Bara så ni vet...
