Prestationsångest?
Jag har suttit och funderat lite över mig själv här nu - varför jag blir så otroligt överlycklig när jag lyckas, och så totalt omöjlig att leva med när jag (någon enstaka gång...) misslyckas. Jag har kommit fram till att jag lider av Fröken Duktig-syndromet. Tack för det, inget Diagnos Okänd behövs alltså...
Även så har jag på sistone börjat sätta upp en massa mål för mig själv och mitt liv, och (här kommer det läskiga...) mål som jag inte med 100% säkerhet VET att jag kommer att nå... Kors i taket, er Fröken R riskerar ett misslyckande...det brukar ta mej tysken inte hända så ofta. Normalt sett sätter jag upp höga mål, som jag ändå vet att jag kommer att nå om inget oförutsett händer, men nu kastar jag mig mer raklång ut från 10:ans trampolin. Väs-landning eller magplask? Remains to be seen.
Annars är jag mest fascinerad av hela fenomenet blogg...fortfarande. Vad är det som gör att man hamnar här så ofta för att skriva strunt om allt och ingenting? Om jag skulle börja släktforska rejält skulle jag kanske upptäcka en anfader vid namn Narcissius?
Ikväll blir det födelsedagsfirande för Johans kusin. Vilket påminner mig om att min käre far snart fyller 60, och vad ger man till någon som har allt? Det enda han önskar sig för tillfället är ved, så om någon kär läsare därute har ett par kubik (eller en bättre idé) så kan ni ju söta rara droppa den i kommentarsfältet.
Dagens låt är en gammal goding: Dan Hylander - Farväl till Katalonien. (Jag måste verkligen lära mig iPoden också...det här börjar bli pinsamt...)
Hejdå...
