katewellings

Någonting som retar mig ibland är hur vi människor förhåller oss till varandra, och berömmer varandra. Jag vet med mig själv att jag oftare säger till Johan att han är fin än att han faktiskt är snäll, smart och charmig. Likadant säger han varje dag att jag är fin - ofta när jag är oduschad och bedrövlig - men vi säger inte lika ofta spontant snälla saker om varandras personligheter. Varför inte egentligen?
Jag har även ett flertal vänner som gärna kommenterar utseenden - positivt eller negativt. Det kan vara allt från "vad trött du ser ut" till "vilken fin frisyr du har". Och ok, jag fattar meningen, man vill säga något trevligt/mindre trevligt till en annan människa, och jag kan förstå att man då kommenterar utseendet OM man inte känner personen i fråga. Men att från mina vänner bli degraderad till ett uppvisningsobjekt...nej jag betackar mig. Visst kan det vara trevligt att få höra att man har en fin kjol på sig, men jag skulle personligen bli gladare av att få höra att jag är en sjukt grym människa.
Så min mission ett tag framöver är att försöka låta bli att ramla i fåfäng-fällan. Istället ska jag försöka ge människor runt omkring mig uppskattning för deras egenskaper. Och är det någon som har ett par snygga jeans tänker jag inte säga just det, jag tänker istället ge dem en komplimang för deras stilsäkerhet!
Så nu ska jag pussa på min omtänksamma och humoristiska pojkvän, istället för på min snygga pojkvän.

Klem og kyss alle man!