Dagens hype
Jag var bara tvungen att klämma in en hype idag också:
Idag kära läsare hypar jag
SJÄLVINSIKTEN
För dem utav er som inte är bekanta med denna term, handlar det till syvende och sist om att se sig själv som man verkligen är.
I dagens samhälle tar självinsikten inte mycket plats, jag skulle tvärtom vilka säga att den helt tagit semester. Skarven för självinsikt verkar gå nogonstans där kring födslarna 1987-88. Jag har min teori om varför.
Som ett barn av det (någonsånär) tidiga 80-talet är jag uppfödd på ironi. Killinggänget, After Shave, Lorry - alla stora på nittiotalet, alla besittande en humor och självironi som var så påtaglig att den nästan luktade.
Jag, och mina samhällets olycksbarn anno 1980-85, 86 nånstans, vi har således matats med självironi sen vi slutade med bröstmjölken. Vi lärde oss snabbt att allt kan ironiseras över. Även vi själva.
Sedan kom ett paradigmskifte, som så ofta inträffar i vårt populärkulturella samhälle.
Fråga mig inte när, fråga mig inte varför (Grynet kan ha haft något med saken att göra...) men helt plötsligt var självironin död. Nu skulle man istället ta sig själv på allvar, och inte söka förlöjliga saker och ting. Självinsikten dog, nästan över en natt som det verkar, och ersattes av ett slags egocentrisk världsbild där jaget är Gud.
Vi ser det hos Blondinbella, vi ser det i vår närhet - tankarna om att jag är så jäkla bra.
Jag är aldrig en tönt (finns det ordet ens längre?), jag gör aldrig meningslösa saker bara för att jag ser en bakomliggande ironi i dem. Jag knäpper på fullaste ALLVAR "dagens outfit-bilder" på mig själv till min innehållslösa och felstavade blogg. Kort sagt: jag är 14 år gammal och jag tar mig själv på jävligt stort allvar.
Kan det vara roligt att vara barn av sitt nittiotal?
Känner man sig inte lite lurad på konfekten?
Är det tillfredsställande att sakna självinsikt?
Fördummar bristen på ironi hela mänskligheten?
Såledles förslår jag att vi gör 2009 till ironins, och framförallt
SJÄLVINSIKTENS ÅR!
Tiden är mogen för ironins rennässans. Är ni med mig eller mot mig?
Idag kära läsare hypar jag
SJÄLVINSIKTEN
För dem utav er som inte är bekanta med denna term, handlar det till syvende och sist om att se sig själv som man verkligen är.
I dagens samhälle tar självinsikten inte mycket plats, jag skulle tvärtom vilka säga att den helt tagit semester. Skarven för självinsikt verkar gå nogonstans där kring födslarna 1987-88. Jag har min teori om varför.
Som ett barn av det (någonsånär) tidiga 80-talet är jag uppfödd på ironi. Killinggänget, After Shave, Lorry - alla stora på nittiotalet, alla besittande en humor och självironi som var så påtaglig att den nästan luktade.
Jag, och mina samhällets olycksbarn anno 1980-85, 86 nånstans, vi har således matats med självironi sen vi slutade med bröstmjölken. Vi lärde oss snabbt att allt kan ironiseras över. Även vi själva.
Sedan kom ett paradigmskifte, som så ofta inträffar i vårt populärkulturella samhälle.
Fråga mig inte när, fråga mig inte varför (Grynet kan ha haft något med saken att göra...) men helt plötsligt var självironin död. Nu skulle man istället ta sig själv på allvar, och inte söka förlöjliga saker och ting. Självinsikten dog, nästan över en natt som det verkar, och ersattes av ett slags egocentrisk världsbild där jaget är Gud.
Vi ser det hos Blondinbella, vi ser det i vår närhet - tankarna om att jag är så jäkla bra.
Jag är aldrig en tönt (finns det ordet ens längre?), jag gör aldrig meningslösa saker bara för att jag ser en bakomliggande ironi i dem. Jag knäpper på fullaste ALLVAR "dagens outfit-bilder" på mig själv till min innehållslösa och felstavade blogg. Kort sagt: jag är 14 år gammal och jag tar mig själv på jävligt stort allvar.
Kan det vara roligt att vara barn av sitt nittiotal?
Känner man sig inte lite lurad på konfekten?
Är det tillfredsställande att sakna självinsikt?
Fördummar bristen på ironi hela mänskligheten?
Såledles förslår jag att vi gör 2009 till ironins, och framförallt
SJÄLVINSIKTENS ÅR!
Tiden är mogen för ironins rennässans. Är ni med mig eller mot mig?
Kommentarer
Postat av: Emma
Hur gör dom för att bekämpa allergin då? Hoppas det funkar, livet utan en Cornish rex kan inte vara ett värdigt liv att leva. ;)
Man kommer ju till en punkt i livet då man kanske måste välja. Skulle jag måsta välja mellan min rex och min karl så skulle jag välja rexen. ;)Hehe!
Postat av: Anonym
hahhahaha din dumma lilla tjej :D
Postat av: Åsa
Emma: jag är inte där än...tur nog för Johan :)
Anonym: stupid is who stupid does??
Trackback
