Braices och politik
Fick inte mina bracies idag heller, men imorgon, imorgon kommer dom nog... hoppet ni vet :)
Sitter och läser finansiering, men tankarna vandrar och jag finner mig osökt inne i den politiska sfären. Först och främst - jag har aldrig varit politiskt engagerad, av den enkla anledningen att jag inte tycker om att tvingas stå för andra åsikter, vilket ju till syvende och sist är vad politik handlar om.
Inte heller är jag något stort fan av limitless democracy - dvs. en person en röst. Visst, det är ett "rättvist" system, men det skapar även stora problem. Om vi tittar på USA, den s.k. demokratins högborg, så handlar det mer om karisma, hudfärg eller pampiga och kostsamma kampanjer än någon egentlig insikt i politiken. Visst, Obama låter bra, jag kritiserar inte honom eller tar ställning för McCain på något vis, men HUR MÅNGA amerikaner tror ni egentligen visste vem som stod för vad innan de gick till valurnorna? Och hur många röstade på den med mest TV-tid och guestappearances hos Jay Leno? Jag bara undrar.
Lite samma sak här i Sverige. Persson dansar med kossan Doris i barn-TV, Leijonborg pratar snusk i det där tjejprogrammet som jag har glömt vad det heter och VI FALLER FÖR DET! Jovialism och röstfiske i sin mest patetiska nivå, och jag trodde ärligt att Rosings Unika Partiet skulle gå bra (vilket väl är en liten seger för demokratin ändå - att inte det hände menar jag). Min poäng är att folk i allmänhet inte bryr sig. Det gör som tidningarna och TVn säger åt dem att göra, eller som deras far och farfar har gjort i 100 år före dem. "Jamen farfar Gösta röstade ju alltid rött, det är ju ett riktigt arbetarparti det..." Kors i arslet säger jag, det finns inget arbetarparti längre, inte i det avseendet.
Sen är det roligt hur svårt det är att hålla fortet.
Jag har alltid ansett att reglerna för ex. A-kassan bör skärpas. Kan jag inte längre behålla mitt jobb som snickare p.g.a. ryggskott bör jag söka mig ett annat arbete, inte nöja mig med långtidssjukskrivning om jag kan göra nytta någon annan stans. Det är enligt den devisen jag själv lever,ergo: Härnögrillen. Jag har ansett att "arbete finns väl alltid, man kanske får bli mindre kräsen". Men när ett liknande scenario drabbar någon man tycker om, då är det inte så lätt längre, att bibehålla sin ståndpunkt, för just den här människan tycker jag ju är värd ett undantag från de här nya reglerna... Det är väl kanske så enkelt att politik inte är för "vanliga människor". Vi låter känslorna styra alldeles för mycket. Platons tankar om att en upplyst man, bäst lämpad för uppdraget ska kunna styra staten, kanske inte var så galna, även om Hitler knappast är någon politisk förebild...
Min poäng med hela detta långa inlägg är (förutom att slippa finansieringen ett ögonblick), att vi kanske inte bor i den bästa av världar. Vi kanske måste bli mer kritiska, inse att landet Sverige är ett företag, och helst inte ska gå med förlust. Kanske behövs den här reformationen som nu äger rum. Och kanske är jag bara sorgligt dum och oinsatt och ska hålla tyst?
Whatever, det blev struligt det här, nu ska jag njuta av skolböckerna lite till...
