katewellings

Sitter och gaggar framför datorn med en speciell sorts ont i magen som flickor får ibland. Det är alltså en hemma-sittar-dag idag, vilket känns både tråkigt och nödvändigt. Hur som haver, i jakt på nödvändig information snubblade jag över en blogg som jag tyckte var bra, regardless which. Men, den handlade mycket - väldigt mycket - om hur dåligt sämre sämst människan som hade den mådde. Inte så upplyftande, men det får åtminstone mig att läsa vidare, för att se vad som är så hemskt. Tjejen, och det var en vuxen sådan, äldre än mig, grät sida upp och sida ner över hur ful hon var, hur fel hon var och vilken ångest hon hade över att hon aldrig träffade rätt, blev kär och blev älskad. Sen, efter ca 5 sidors text kom en bild på denna tjej. Och jag fick titta igen. Scrolla ner. Japp en bild till. Och en till. Och det var inget jävla fel på henne överhuvudtaget. Hon var jättesöt, såg glad ut, såg ut som en sån jag skulle kunna börja prata med om vi hamnade i samma soffa på en fest. Men inombords var hon tydligen hur helt och totalt emontionellt fuckad som helst. Åtminstone i sin blogg. Och då undrar jag hur mänskligheten egentigen mår. Hur många glada ansikten döljer ett deprimerat inre?

Nu ska jag tentaplugga, lyssna på bra musik och kanske släpa mig ner på ICA och handla en Billys Micropizza eftersom det är så synd om mig. Sen ska jag nog även sätta på en tvättmaskin. Så jag får lite vettigt gjort.


Smell you later.