Motorjournalen och rättigheter kontra skyldigheter
En sak som fascinerar mig är den svenska mentaliteten gällande rättigheter: eller snarare rättigheterna och bristen på insikt om sina skyldigheter. Aftonbladets fattigblogg är ett strålande exempel på den mentaliteten...
I korthet handlar bloggen (som jag inte tänker länka till, fy fan) om att Aftonbladets reporter gör någon form av Wallraffing och lever en månad på socbidrag. Poängen med bloggen verkar vara att folk ska få klaga av sig riktigt ordentligt!
Min åsikt i frågan ser ut ungefär såhär... Jag skrev ett blogginlägg om det förut - tog bort det för att jag tyckte det var ltite väl hårt skrivet - men tänker nu posta det i all sin prakt: Läs och begrunda...
Ok Fröken R, huvudstupa in i debatten...
Aftonbladets nyaste Wallraffare Jessica Ritzén ska under en månad leva på socialbidraget. För hennes del innebär det i praktiken att hon ska leva på:
· Socialbidrag - 3 680 kronor när hyra, el, fackavgift, a-kassa, hemförsäkring är betalda.
Dessutom får hon ett SL-kort, alltså möjligheten att när som helst åka gratis kollektivtrafik.
Jag är ledsen, men jag förstår nog inte att det är lite pengar.
När allt detta är betalt, att fortfarande ha 3680 kronor kvar, jag tycker allvarligt att det är rätt ok, för att inte säga bra.
En genomsnittlig student, som tar lån, jobbar extra på helgerna (vilket renderar i ingen som helst fritid), har knappa 10 000 kronor att röra sig med varje månad. Om vi betänker en hyra på 3000 kr i månaden, el för 200 kr i månaden, fackavgift och a-kassa 200 kr i månaden, hemförsäkring ca 150 kr i månaden samt kollektivtrafik kanske mellan 500-1000 kr i månaden beroende på var du bor, så landar vi summa summarum på 5 500 kr kvar varje månad. lägg till kurslitteratur, som socialbidragstagaren slipper, så har vi helt plötsligt ganska liknande siffror (och ge mig inte crapet om att det går att låna på bibliotek, 30-40 studenter på samma kurs, 2 ex på bibblan...)
Vi talar kanske om ca 4000 kr kvar att leva på för studenter som utöver sina heltidsstudier arbetar extra. DET är skamligt, inte att man har 3860 kr kvar att leva på som socialbidragstagare! Tillägg då att du sätter dig i skuld till samhället med 5200 kronor varje månad, så inser vem som helst att studenterna har det sämre än socialbidragstagarna. Nu har jag dessutom räknat med en låg hyra för studenten, och inte räknat med kåravgifter, internetuppkoppling och liknande som mer eller mindre "krävs" för att man ska kunna fullgöra sina studier på ett gott sätt.
Jag har haft en sagolik tur, då jag har fått jobba en del extra under min studietid, och dessutom varit backad av världens bästa föräldrar. Annars hade det inte gått utan lån, vilket nu är fallet. Jag kan shoppa vad jag vill (inom rimliga gränser), och dessutom kosta på mig resor, nya kläder, upplevelser och god mat, allt medan jag pluggar. Sedan att det här till stor del är finansierat med mina föräldrars pengar behöver ingen annan lägga sig i.
Poängen är i alla fall att det slås i blindo med den här artikelserien. Det pratas vitt och brett om att man väljer att vara student, man väljer inte att vara socialbidragstagare. Nej, så långt kan jag hålla med, men jag skulle ändå vilja flagga en smula för att man faktiskt, medvetet eller omedvetet väljer att sätta sig själv i den situationen (gäller givetvis inte alla). Någonstans bör du kanske tänka på, genom din uppväxt och adolescens, att du BÖR sköta skolan, du BÖR inte börja knarka och du BÖR försöka hitta ett jobb och behålla det. Dessutom BÖR du kanske inte skaffa familj innan du åtminstone har en chans att försörja den, inte heller BÖR du dra på dig ett dyrt boende långt från din arbetsplats om du är orolig för att ekonomin ska gå ihop. Kanske MÅSTE du flytta från Stockholm, säga upp ditt förstahandskontrakt och flytta ut där det är billigare att bo och lättare att hitta jobb? Kanske måste du anpassa dig?
Som sagt, innan ni börjar gläfsa alldeles för mycket, jag vet att det finns otaliga snyfthistorier bakom varför folk tvingas gå på socialbidrag, och jag anser INTE att det är någon lösning att från ena dagen till den andra ta ifrån dessa människor sin inkomst. Dock är jag väldigt nyfiken på, och skulle görna höra mer i debatten om vad som egentligen lett till dessa människors situation. Som det ser ut nu på Aftonbladets blogg är det många ensamstående mödrar som skriver in och berättar om sin svåra situation, men jag efterlyser ett reportage om VARFÖR det blev som det blev. Var det verkligen bara yttre omständigheter som ledde till denna sits, eller kan det möjligtvis, i något enstaka fall, vara en smula självförvållat genom dumma beslut? Jag har inget emot att bidra till att avskedade kvinnor som övergivits till förmån för mannens sekreterare ska kunna skicka med sina barn fika till dagis. Det jag opponerar mig emot är att bidra till att "baila" ut människor som fattat genomgående korkade beslut under hela sin existens, och struntat i att engagera sig det minsta lilla i sin egen framtid. För jag lovar er, de finns de också, mitt ibland alla snyfthistorier.
Ge mig skäll om ni vill, jag tål det också.
Tack och hej.
Skulle vara intressant att veta om fler tycker som jag. Är det en rättighet att skaffa barn, oavsett om jag har "råd"? Är det en rättighet att säga vad jag vill, tycka vad jag vill och leva som jag vill, och är det en rättighet att staten ska betala om jag inte klarar eller vill klara mig själv? Jag anser från djupet av mitt hjärta att det ÄR bra att det finns ett socialt skyddsnät, men jag tycker likafullt att det ska vara en hjälp under en övergångsperiod - medan jag söker ett nytt jobb. Kollar på AMS hemsida och det finns just nu 12878 jobb utlagda i Svedalas Rike. Alltså - 12878 jobb utlagda på arbetsförmedlingen, de som aldrig hjälpt mig till ETT ENDA jobb. Det måste alltså finnas jobb, jag fattar inte hur det annars går ihop, den ekvationen? Kanske inte mitt drömjobb,men då är vi tillbaka där igen, med rättigheter och skyldigheter. Är det min rättighet att få mitt drömjobb, eller är det min skyldighet att ta de jobb jag kan få så att jag kan försörja mig själv i väntan på det där drömjobbet? Sverige och dess stekta sparvar alltså...
Jahaja, det blev ju ett synnerliget politiskt inkorrekt inlägg det där...lättsamt.
