Gamar och fejkade fejs...
Först och främst till ett fenomen som både stör och fascinerar mig - bloggerskor (och folk i allmänhet) som ljuger om hur mycket pengar de har. Socitetswannabees således. Blondinbella gör det - skriver på bloggen att hon har köpt en lägenhet, och sen visar det sig att det är ett andrahands hyreskontrakt. Folk här i stan gör det...lägger ut blogginlägg på allt de fått av pappa och tolkar alla kommentarer som avundsjuka. För helvete säger jag bara. Jag skulle kunna skriva spaltmeter med inlägg om alla presenter, resor och saker som min familj har betalt, men vem har något intresse av att läsa det? Ska jag lägga ut bilder på V70n och skriva att jag har världens bästa papps som köpt den åt moí??? Om något tycker jag att just detta - att skryta vitt och brett om att pappa har köpt schampoo åt mig snarast tyder på underklass som vill upp? Men det kanske bara är jag som tycker så... (Föräldrarna har även köpt ytterligare en bil åt mig, en lägenhet, x antal resor, frisörbesök, tandläkartider, telefoner, möblemang, golfutrustning osv. osv. in absurdum. Men gör det mig till Härnös prinsessa? Jag bara undrar...)
Sen har vi ju den klassiska beteendestörningen "avbetala-sälja-avbetala, där man köper en ny bil en gång i halvåret, amorterar på den, säljer den och köper en ny bil...osv osv... På det sätter ser det på ytan ut som om man har jävligt mycket pengar, vilket ju ALLA vill...eller hur.
Då har vi avklarat begreppet fekjade fejs, men dagens andra störningsmoment är gamarna. Vi har alla lite gamtendenser i oss, i den benämningen att vi gillar skvaller, vi kan inte låta bli att titta om vi ser en olycka, och vi springer till fönstren om vi hör en brandbil. Gott så, det ligger i den mänskliga naturen. Men, och det här är ett men som stör mig kopoiöst - JAG vill inte bli utsatt för era gamoida tendenser, tack. Det finns vissa så kallade vänner som gärna flovkas när man ärsjälvdestruktiv - dricker vareviga helg, har en pinsam och självutplånande lucköppning på söndagen för att sedan likt en idiot börja om igen så snart det blir helg. Jag har varit så, och akta er vad många vänner jag hade då, som tyckte att jag var alldeles fantastiskt rolig att umgås med.
Sen träffade jag sambon och blev lycklig. Började med mysiga hemmakvällar och parmiddagar, blev tråkig kort sagt. Då försvann vissa av dessa vänner från jordens yta. Gott så - jag tycker att det är helt och fullt ok att man glider ifrån varandra. Man utvecklas åt olika håll, och det har aldrig gagnat någon att hålla fast vid en vänskap som inte bär sig. Men, här kommer kruxet i min historia. När det då tog slut med sambon, när jag var ledsen och liten och mådde mindre bra - DÅ passade det. givetvis bra tills vi hittade tillbaka till varandra och jag blev glad igen... Jag tycker rent ut sagt att det är tragiskt att man inte kan glädjas åt någon annans lycka (min lycka?)
Nu blir det köttbullar med makaroner, den som känner igen sig kan ju ta sig i brasan.
