katewellings

I den lilla staden Härnösand finns det tre typer av bofasta människor i 25-årsåldern, alla andra har flyttat härifrån:

Människotyp nummer ett glider gärna runt, gillar att vara polare med alla i stan, och njuter av att aldrig behöva legga på Bolag/krogar. Människotyp nummer ett struntar blankt i att den ena dagen är den andra lik, för det fyller ju hela tiden på med nya bekantskaper underifrån allteftersom fler kullar passerar 18-årsstrecket. Människotyp nummer ett är mycket avundsvärd, eftersom den ser livet som en enda lång helg, där veckorna passeras i ett huj på ett icke alltför stimulerande jobb innan den ack så efterlängtade helgen tar vid. Människotyp nummer ett stadgar sig inte innan den sista ölen på den sista krogen är urdrucken.
Troliga attribut: Något för stora byxor, en riktigt vass mobil, SingStar/Guitar Hero, en platta smuggelöl från Tyskland.
Typisk replik: Men sug i dig den där bärsen så gåååår vi då!

Människotyp nummer två är en riktigt hemkär liten rackare, som tycker om att ha nära till familjen och vännerna, och som ser Härnösand som ett barnvänligt alternativ. Människotyp nummer två har redan stadgat sig, kanske rent av skaffat barn, och har ett trivsamt jobb och ett litet radhus. Människotyp nummer två tycker att det är bra att bo kvar, eftersom kompisarna från gymnasiet också skaffat barn, och har ett avundsvärt stark socialt kontaktnät där tonvikten ligger på just familjelivet. Människotyp nummer två har antingen genomgått en metamorfos från människotyp nummer ett, eller ännu troligare aldrig befunnit sig i det stadiet.
Troliga attribut: ICA-kort, kombi/barnvagn, mjukisbyxa, äkta krukväxter i fönstret.
Typisk replik: Älskling, kom ihåg att köpa toapapper!

Människotyp nummer tre är den intellektuelle strebern/egenföretagaren som arbetar hårt, tjänar bra och alltid får beställa först i krogkön eftersom bartendern känner igen en god kund med kort. Människotyp nummer tre är en haj bland småfiskar, tycker han/hon iallafall själv, och reser inte gärna till större metropoler (typ Stockholm) eftersom han/hon där riskerar att bli endast en i mängden. Lever en form av dubbelliv, där veckorna ägnas åt ett snarast asocialt hetsarbetande, och helgerna åt nätverkande på hög nivå. Har en avundsvärd tilltro till sin egen förmåga, och anser själv att ingenting är omöjligt, bara mer eller mindre svårt. Människotyp nummer tre är mycket mån om det yttre, och anser att livet mäts efter - i fallande ordning- antal siffror på lönebeskedet, antal rum i huset, antal kilo i bänkpress och antal födelsedagshälsningar på Facebook.
Troliga attribut: Halvtrasiga jeans (givetvis köpta sådana), maxat VISA-kort, solglasögon, en snabb/stor bil.
Typisk replik: Vi tänkte ha en intim liten middagbjudning på lördag, bara en 20-30 personer. Välkomna!


Alla dessa tre kategorier är fullkomligt underbara på sina sätt, och jag är glad att kunna räkna in vänner i alla de tre (känner ni igen er?) Mitt problem är att jag befinner mig i vacuumet däremellan. Ska man festa mer, jobba hårdare eller bli en mystomte? Det är så jävla svårt att kategorisera in sig själv av någon jävla anledning. Så, meningen med det här inlägget är inte någon annan än en stilla vädjan: döm mig, kategorisera mig. För sanningen att säga: det är svårt att bestämma riktning på sitt eget liv. Kanske är hela poöngen att man inte behöver göra det heller, det ger sig alldeles alldeles naturligt?


Nu ska jag städa lite och sen blir det nog lite middag innan coren.
Klem og kyss.