En resumé och tjuvtitt...
Japp kära läsare, det är dags att summera 2008 och ge en tjuvtitt i kristallkulan för 2009. Håll tillgodo:
2008 var året som började tungt, mycket tungt. Efter att ha haft ett halvårsvick som lärare för en pappaledighet tog detta slut och jag fick bli timvikarie. Detta kan sammanfattas i noll säkerhet, kass lön och livegenskap. Jag höll ut i tre månader, men sedan fick jag något som bäst kan beskrivas som en livskris. Vad göra? Här stod jag med en examen, en jävligt bra examen ska tilläggas - tagen på rekordtid - mina arbetsgivare älskade mig men likt förbannat finns inga jobb för mig eftersom de lasar in idioter istället. Minst sagt bittert, även om ljusglimten är att jag till dags dato inte lånat en enda krona för att plugga, utan tvärtom lagt undan pengar hela tiden. Dessutom är det svårt att få jobb som man är överkvalificerad för, eftersom de med all rätt gissar att man kommer att dra så snart man får något bättre. Och SFI är inte min grej heller ska tilläggas, där fanns det annars jobb att få, men jag kände mig inte up for the challenge.
Alltså gjorde jag som jag brukar när jag fick nog - went radical. Vi packade oss till fjällen en helg, och när vi kom hem gjorde jag en sen ansökan, började plugga ekonomi och skaffade mig jobb i köket på HH. Pang pang pang bara!
Sen kom nästa mindre roliga besked - cellprovet var inte som det ska. Jag, som aldrig haft något konstigare än en förkylning och en orolig mage hade plötsligt något fel. Det låter självgott och konstigt att säga, men jag tog det som en förolämpning - kände mig som ett riktigt måndagsexemplar för att något var fel. Det var visserligen inget allvarligt (vad jag vet) utan det läkte ut efter en konisering, men bara känslan av att det är något fel på en var jobbig för mig.
Sommaren förflöt med att jag och Johan jobbade som dårar utan att ha en enda semesterdag, eller någon kvalitetstid tillsammans. Vi blev bara mer och mer less på varnadra, och vissa dagar sa vi knappt hej när vi väl sågs efter jobbet, vilket ju också kulminerade i att vi faktiskt separerade under tre veckor.
Jag inser det när jag tittar tillbaka att 08 VAR ett jobbigt år. Det hände mycket med oss båda, och vi tappade bort både oss själva och varandra. Jag fick en livskris av att allt helt plötsligt inte föll mig i händerna, och Johan hamnade i skottlinjen. Så när vi väl hittade tillbaka till varandra hade vi en och en halv månad på oss att vända trenden - och göra 08 till ett bra år att minnas. Och jag tycker vi har lyckats. Vi är glada tillsammans, och faktiskt fortfarande tokkära (vilket vi iofs alltid har varit). Men vi har även lärt oss att respektera varandra, och prata med varandra på ett bättre sätt än tidigare. Jag tycker att vi bevisar devisen "Kärleken övervinner allt". Det går att bryta gamla vanor - sålänge båda vill och älskar så finns det egentligen inga hinder. Och att vi ska hångla in det nya året på skidor är perfekt - det var egentligen den enda riktigt roliga vi gjorde tillsammans under de där tunga månaderna i början, så det känns passande.
2009 så... ja det kommer att börja alldeles gudomligt bra! Skidåkning, Oasis-konserten och förhoppningsvis en myshelg på Lungön på tu man hand snart... Sen fyller pappa 60, och det ska säkert firas med någon trevlig resa. Vi gör så i min familj, åker bort istället för att ha kalas. Sen ska jag fortsätta plugget, kör på 200% även i år, plus jobb, så det gäller att man prioriterar rätt. Jag kommer troligtvis inte att vara världens mest sociala människa i år heller, men jag tröstar mig med att kvalitetstid är viktigare än kvantitetstid...hoppas jag i alla fall :)
Det jag har lärt mig av 2008 är att det inte går att förutse precis vad som händer. Ibland får man de där berömda citronerna av livet, och även om jag aldrig kommer att bli en sån som då ropar yippie och gör citrondricka av dem så ska jag dock inte köra upp dem i ögat på min livskamrat. Plus att jag ska sova mer...så god natt kära läsare. Och om jag inte hamnar här mer i år så ett GOTT NYTT ÅR!!
2008 var året som började tungt, mycket tungt. Efter att ha haft ett halvårsvick som lärare för en pappaledighet tog detta slut och jag fick bli timvikarie. Detta kan sammanfattas i noll säkerhet, kass lön och livegenskap. Jag höll ut i tre månader, men sedan fick jag något som bäst kan beskrivas som en livskris. Vad göra? Här stod jag med en examen, en jävligt bra examen ska tilläggas - tagen på rekordtid - mina arbetsgivare älskade mig men likt förbannat finns inga jobb för mig eftersom de lasar in idioter istället. Minst sagt bittert, även om ljusglimten är att jag till dags dato inte lånat en enda krona för att plugga, utan tvärtom lagt undan pengar hela tiden. Dessutom är det svårt att få jobb som man är överkvalificerad för, eftersom de med all rätt gissar att man kommer att dra så snart man får något bättre. Och SFI är inte min grej heller ska tilläggas, där fanns det annars jobb att få, men jag kände mig inte up for the challenge.
Alltså gjorde jag som jag brukar när jag fick nog - went radical. Vi packade oss till fjällen en helg, och när vi kom hem gjorde jag en sen ansökan, började plugga ekonomi och skaffade mig jobb i köket på HH. Pang pang pang bara!
Sen kom nästa mindre roliga besked - cellprovet var inte som det ska. Jag, som aldrig haft något konstigare än en förkylning och en orolig mage hade plötsligt något fel. Det låter självgott och konstigt att säga, men jag tog det som en förolämpning - kände mig som ett riktigt måndagsexemplar för att något var fel. Det var visserligen inget allvarligt (vad jag vet) utan det läkte ut efter en konisering, men bara känslan av att det är något fel på en var jobbig för mig.
Sommaren förflöt med att jag och Johan jobbade som dårar utan att ha en enda semesterdag, eller någon kvalitetstid tillsammans. Vi blev bara mer och mer less på varnadra, och vissa dagar sa vi knappt hej när vi väl sågs efter jobbet, vilket ju också kulminerade i att vi faktiskt separerade under tre veckor.
Jag inser det när jag tittar tillbaka att 08 VAR ett jobbigt år. Det hände mycket med oss båda, och vi tappade bort både oss själva och varandra. Jag fick en livskris av att allt helt plötsligt inte föll mig i händerna, och Johan hamnade i skottlinjen. Så när vi väl hittade tillbaka till varandra hade vi en och en halv månad på oss att vända trenden - och göra 08 till ett bra år att minnas. Och jag tycker vi har lyckats. Vi är glada tillsammans, och faktiskt fortfarande tokkära (vilket vi iofs alltid har varit). Men vi har även lärt oss att respektera varandra, och prata med varandra på ett bättre sätt än tidigare. Jag tycker att vi bevisar devisen "Kärleken övervinner allt". Det går att bryta gamla vanor - sålänge båda vill och älskar så finns det egentligen inga hinder. Och att vi ska hångla in det nya året på skidor är perfekt - det var egentligen den enda riktigt roliga vi gjorde tillsammans under de där tunga månaderna i början, så det känns passande.
2009 så... ja det kommer att börja alldeles gudomligt bra! Skidåkning, Oasis-konserten och förhoppningsvis en myshelg på Lungön på tu man hand snart... Sen fyller pappa 60, och det ska säkert firas med någon trevlig resa. Vi gör så i min familj, åker bort istället för att ha kalas. Sen ska jag fortsätta plugget, kör på 200% även i år, plus jobb, så det gäller att man prioriterar rätt. Jag kommer troligtvis inte att vara världens mest sociala människa i år heller, men jag tröstar mig med att kvalitetstid är viktigare än kvantitetstid...hoppas jag i alla fall :)
Det jag har lärt mig av 2008 är att det inte går att förutse precis vad som händer. Ibland får man de där berömda citronerna av livet, och även om jag aldrig kommer att bli en sån som då ropar yippie och gör citrondricka av dem så ska jag dock inte köra upp dem i ögat på min livskamrat. Plus att jag ska sova mer...så god natt kära läsare. Och om jag inte hamnar här mer i år så ett GOTT NYTT ÅR!!
Kommentarer
Trackback
